Göteborgsposten – 13 juli 1868, sida 2

V. Rosan. Det var en klar kall morgon framemot slutet af Januari, som den kongl. postvagnen höll utanför Desmond Arms i staden Kilmoyle för att byta om hästar och taga de två ungdomliga passagerare med, som sutit i värdshusgalen och som hvart ögonblick sprungit ut för att kasta en blick upp åt gatan i hopp att få se deligensen. Herr Prendergast och doktorn suto vid kaminen och talade om politik; Maurice och jag, som voro stolta öfver den tillåtelse vi fått att åka utanpå deligensen, hade stapplat upp vårt bagage i två högar vid dörren och ordade om doktor Balls möjliga karakter. — Du kan tro att han är svår att ha och göra med; han brukade genomprygla min far tills han blef både gul och blå, och Dan GCasey blef tigen ifrån honom blott för det han slog honom så förskräckligt, sade Maurice. Men det är nu så längesedan, och han är nu naturligtvis ej så stark. Ifall han slår mig, tillade han och skar tänderna, skall jag sparka honom på hasorna och gifva honom ett par blå ögon. — Hvem? utbrast jag, Dan Casey? — Nej, svarade Maurice hastigt, doktor Ball, eller hvilken som helst annars som slår mig. — Ja, men ifall du förtjenar det? — Det gör mig detsamma. Jag skall bemöda mig om att ej förtjena det, och ifall det då går galet, så är