Göteborgsposten – 13 juli 1868, sida 1

den historia jag nyss hört hade kränkt dem — det ideal jag inneslöt i mitt hjerta hade på ett våldsamt sätt blifvit skakadt. Den kuttrande dufvan, som vi kallade henne — -Skönheton — Mary Billing — dessa och liknande uttryck som han begagnat om henne — berättelsen om hennes far — den ton hvari han talade om henne och som lät förmoda att hon var en flyktig, hjertlös varelse, som ej gjort min far lycklig, som koketterade med alla och som var så sjelfvisk, smärtade mig djupt. Kunde det vara sannt? Nej, tro dem ej, Terry! sjelfva naturen talar emot sådana tankar. Och i stället för att bekräfta den historia man satt ihop om hennes öde, så har majorens flyktiga berättelse blott gjort det ännu sannolikare att hon lefver. Bullret af hjul utanför afbröt mina tankar; det var den gamla vagnen från Lough-na-Carra, och jag skyndade till mitt rum för att göra mig i ordning till afresan. — Och min mors porträtt är tillbaka igen, farfar? frågade jag glädjestrålande då vi körde hem; hvad jag skall bli glad öfver att få se det! — Ja, du skall finna det på sin gamla plats. För öfrigt vill jag förkunna dig att jag beslutat skicka dig till en skola i Dublin, och eftersom du håller så mycket af porträttet, har jag låtit en konstnär taga en kopia deraf, som du kan hänga upp i ditt rum, när du flyttar in hos doktor Ball nästa månad. Verkan at det slag som dessa ord först förorsakade blef mindre, men öfverraskningen, tanken på att jag skulle lemna Lough-na-Carra gjorde mig stum.