Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 2

manter, som tillhört min tante, lady Trafford, och då jag gaf henne smycket voro hennes ögon fästade med ett södant uttryck på de stora diamanterna, att jag nästan ryste och hon tycktes formligen stött då jag tillslöt skrinet. — Majoren hade talat och rökat oupphörligt men höll nu upp. — Jag har berättat dig, Terry, hvad lady Crosby sade; gråt ej, min gosse, jag har ju ej sagt att jag trodde det. — Ja men, snyftade jag, ni tala allesammans illa om henne — om min stackars aflidna mor. — Terry, sade majoren allvarligt, om du tager saken på detta sätt, skall jag ej säga dig något mer, och jag tror att jag redan sagt dig alltför mycket. Jag tryckte hans hand och bad honom med ögonen om tillgift. — Ja, men hvad gagnar det till? mumlade majoren. Du ber mig att säga dig allt hvad jag vet och då jag efterkommer din vilja så harmas du. Jag upprepade ju blott hvad en god väninna till din mor sade om henne före bröllopet. För öfrigt har jag nu blott helt obetydligt att tillägga, fortfor han långsamt, utom att dina föräldrar kommo tillbaka från höglandet, der de hållit ett mycket muntert och gästfritt hus och haft stora sällskaper samlade hos sig — ett lefnadssätt som inom parentes sagdt ej det ringaste öfverensstämde med hans smak — samt att de lefde mycket flott nere på slättlandet. Jag är nödsakad tala med dig som om du förstode alla dessa saker, ser du. Din farfar kan säkerligen omtala för dig att det kostade uusenligt med penningar. Nå huru det nu gick,