Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 2

Ack, hur innerligt jag önskar det! IIur högt önskar jag ej att dö! Men alltsammans tjenar mig ingenting till. — Du är ju galen, gosse. Tror du att ifall din mor kunde frälsa — hm — sig sjelf — genom att klippa en lock af sitt hår — nå, lika godt, utbrast majoren och kastade ifrån sig sin cigarr. Ser du, hon tillhörde den sorten fruntimmer, som man ej så lätt kan bli klok på och, tillade han, jag är min själ i denna stund ej riktigt säker på hvad som blef af henne. I fall hon ej ville drunkna, så vill jag vara fördömd om jag tror alt den Indiska Oceanen kunde få lifvet ur henne. — Jag förstår er ej; är ni ej säker på att hon drunknade? — Ack jo, naturligtvis — men — ja visst drunknade hon, sade majoren och tände en annan cigarr. Det ärintet tvifvel om att hon försvann; ser du, Terry, det var en fruktansvärd förvirring ombord — en hel mängd infödda qvinnor, ayaher och sådant der. Din mors namn blef infördt på listan öfver dem som drunknade. Gud vet hvad de för öfrigt skulle ha tagit sig till i Lough-naCarra, ifall hon kommit dit med hela sin stab. Du må veta att hon reste ifrån Calcutta med sjutton tjenare, manliga och qvinnliga! Några af de qvinnliga blefvo helt säkert spolade öfver bord, det är utom allt tvifvel. När jag nu säger dig, Terry, att alla de frågor du gjort mig komma sig deraf att jag en gång sagt, att flera af passagerarne förklarat att de sett din mor i Galle, sedan skeppet uppnått denna plats, så skall du kunna inse att jag