Göteborgsposten – 9 juli 1868, sida 2

uppbragt att jag knappt kunde äterhålla mina tårar; jag vill vänta på er i förstugan. Då jag gick hörde jag skratt och lady Hautonsville utbrista : — Det är verkligen en beundransvärd ungdom och jag skall ej förlåta er, major Turnbull, att ni utsatt mig för att få ett sådant afslag. Men jag brydde mig ej derom. Slamret af bollarne och den markerande herrns släpande röst: fyrtitvå om tretionio! ljudade i mina öron och tycktes mig oändliga. Slutligen ställde man queuerna ifrån sig och så kom major Turnbull, som vunnit partiet och var vid det bästa lynne i verlden, ut till mig och : sade : — Nå, min lille vän, hvad är det nu du vill tala med mig om? — Kom med in i drifhuset eller i korridoren eller något annat ställe, der jag kan ostördt tala med er, bad jag. Ack, ni vet ej hur bedröfvad jag är! Majorens utseende röjde den yttersta grad af förvåning. — Det är i sanning det kuriösaste jag någonsin har upplefvat, mumlade han. Här blir jag bortsläpad af en pojke för att bli invigd i hans hemligheter. Bedröfvad, sade du; nå, då har du väl blifvit förälskad — eller också är du måhända skyldig pepgar i Kilmoyle till mrs Mc Nulty för karameller och bakelser. Jag brydde mig ej om hvad han sade, men ledde honom, utan att han gjorde motstånd, vid armen tills vi kommo till en glasbetäckt gång, som förde till drifhuset.