Göteborgsposten – 8 juli 1868, sida 2

dAiAi AA SE ——e— OA — — Jag satt i solskenet i trädgårdsporten, tills jag af idel trötthet bad att få blifva ensam och uppmanade farfar att taga sin vanliga ridtur; jag insomnade, och åter visade sig för min själs ögon min mors ansigte och gestalt. Jag lemnade min stol och gick med vacklande steg genom förstugan, tills jag kom till paradrummets dörr; jag öppnade den, steg in och vände hastigt min blick mot den vanliga platsen. Min Gud! hon fanns der icke! Platsen var tom, taflan var borta. Innan jag hunnit att riktigt sansa mig, kom Honour, som hade saknat mig, in i rummet och betraktade andlös mitt förtviflade ansigte. — Min Gud, herr Terry, hvad tänker ni på, som kommer in i det här kalla rummet; det är ju rent af att taga lifvet af sig. Och hvad i Herrans namn gråter ni för? — O, Honny, hvad har ni gömt min mors porträtt? — Porträttet! O, store Gud, det har ju doktorn sjelf skickat till Dublin för att låta fernissa det och sätta en ny ram kring det; den indianske var ju alldeles isönder. Det skall vara här om ett par dagar. Jag skulle föröfrigt önska att porträttet aldrig hade kommit hit; det har minsann alldeles förhexat er. I samma mån som min helsa förbättrades, förändrades också något mitt själstillstånd, men min mor var ständigt i mina tankar. Jag frågade så ofta efter porträttet, att min farfar slutligen tillstod, att det skulle dröja mycket länge, innan den konstnär, till hvilken det var sändt, kunde reparera den skada, det vid ett tillfälle hade lidit på vägen till Dublin.