Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 2

med passagerare; de störtade upp på däcket, då stöten väckte dem i deras kojer; och medan de stodo akterut kom en ofantlig våg långskepps och sköljde en mängd af dem ut i den fruktansvärda bränningen. Bland dem var min stackars mor och hennes kammarpiga. — Hvarför dog icke äfven jag? utbrast jag, det var grymt att låta mig lefva! Och att tänka sig att hon har dött på detta förskräckliga sätt, under det hennes skrik öfrerröstades af vindens tjut, och hennes sköna lä par slogos emot de hårda skarpa klipporna. Hvorken hon eller hennes olyckskamrater ha återfunnits. Bogen af det stolta skeppet blef af en annan sjö kastat upp på ett korallref och låg på det sättet i slara timmar utan master och allleles redlös, men orkanen som bröt ut, då skeppet satte på grund, lade sig, sjön blef lugnare, läckan blef tilltäppt, och i sjunkfardigt tillstånd ankom Koss-shire till hamnen vid Ga la. Mohun, Jocko och jag kommo ombord på ett annat skepp, och efter många äfventyr, i hvilka de tvenne förstnämnda spelade framstående roller, ankommo vi, som läsaren redan vet, till Desmond Arms. Då jag kom till mera moget förstånd, insåg jag att alla omkring mig behandlade mig med en viss ömhet och deltagande, allt ifrån min älskade farfar och ända till drängarne och tjenstpigorna, hvilka örvervunno sio fruktan för Mohun och hans upa, så till vida, att de närmade mig min lilla öppna vagn, när jag for ut för mitt nöje skull, åtföljd af Pat och mina båda svarta vänner. Jag blef bortskämd genom denna beständiga ömhet och uppmärksamhet, som jag ej kunde förklara, Min enda stora sorg föranled