Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 2

Från Utlandet. Den 29 Juni offentliggjordes i Rom den påfliga bulla, genom hvilken det mycket omtalade allmänna ekumenska mötet inkallas till d. 8 Dec. 1869. Det skall samlas i Vaticanen, och alla de andliga, som äro berättigade att deri deltaga, uppmanas på det ifrigaste att infinna sig eller låta sig representeras af befullmäktigade ombud. Furstarne och andra herrskare anmodas om att förskaffa de andliga alla möjliga lättnader. Mötets uppgift betecknas i bullan sålunda, att det skall betrygga trons okränkbarhet och aktning för religionen samt de kyrkliga lagarne, tramkalla en förbättring at sederna och återupprätta fred och endrägt samt undanrödja det onda, hvaraf det borgerliga och andliga samfundet hemsökes. Bullan förklarar det nödvändigt, att påfvens verldsliga makt, äktenskapets helgd och ungdomens religiösa uppfostran upprätthållas, och den beklagar, att kyrkans fiender söka kullkasta dessa principer. Man kan ej annat än le åt dessa krampryckningar från det döende verldsliga påtvedömet, ty man bör ej lemna ur sigte, att alla dessa principer mindre angå religionen, än den presterliga makten. Påfven ifrar för ungdomens religiosa uppfostran såsom liktydig med denna uppfostrans lemnande i presternas händer; ban ifrar för äktenskapets helgd i den riktning, att det ej får ingås utan kyrkans medverkan. Genom ungdomens uppfostran och äktenskapet håller presterskapet tamiljen i sitt våld och herrskar sålunda älven i staten. Beröfvas det dessa maktmedel, bortfaller äfven dess herravälde, och det verldsliga påfvedömet kan då ej bestå. Det är således en kamp på lif och död — men kan väl någon tvifla om utgången: det verldsliga påtvedömets död för andens lit? Det var en gång en konung, som låg på sin sotsäng. När han märkte, huru han mer och mer angreps af svaghet, började han ängslas. Han ville hålla sig qvar vid lifvet. Och lät inkalla alla sina hof-, embetsoch tjenstemän, tillochmed de hästar, som hugnats med att af honom ridas, måste föras fram till honom, likaledes alla hans skatter och kronjuveler. Solen sken så fryntlig in genom fönstret och kastade sin ljusvåg ötver all denna bländande glans. Den sjuke konungen log, han var omgifven af royauteens imposanta emblemer? — hvem skulle väl nu djerfvas att bära hand på honom, en af jordens mäktige? Men konungens blick började skymmas, än den ena, än den andra af hans egodelar försvann för hans syn. Han ropade: Hvi bestjälen j mig:? Han våndades. Till sist bestal man honom älven på dagens ljus. Han såg icke mer. Han var i mörker. Han ville resa sig upp för att brottas med de otrogna, men han låg der förlamad. Han kände, att hans slut var nära. Ännu en kraftyttring, det var i de kringståendes ögon en död-ryckning — och den mäktige konungen var död. Folket sörjde ej, ty han hade i tiden mera sett på sitt eget väldes, än dess utveckling. Det gaf sig friare styrelseformer, och de kongl. dyrbarheterna gömdes i ett museum. Denna sannsaga har ej ringa öfverensstämmelse med det närvarande verldsliga påfvedömets sista dagar.