Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 2

— Mohun bedja doktor Sahib icke fråga honom; hans hustru icke tåla hennes bref lästa af någon annan än Mohun. — Ja, då skall jag säga dig, svarade min farfar ond, att ju förr du reser tillbaka till ditt verkliga herrskap, desto bättre är det. Jag vill ej ha någon här, som jag ej kan lita på. Lille Terence behöfver dig icke mer och det är derföre bäst du lagar så att du kommer hem till ditt fädernesland ju förr desto heldre. Mohun bugade sig ödmjukt. — Mohun gå när doktorn befaller. Jocko iake riktigt frisk. Mohun tänkt på för länge sedan att bedja doktorn låta begge resa. Mohun vara mycket ledsen att lemna lille Terry, men han snart glömma stackars Mohun. Och det gjorde jag. De böjelser vi ha i vår barndom, äro sällan långvariga Det var ett skrank mellan Mohun och mig, som förstorades med tiden. Han gaf aldrig rättframma svar på mina oändliga frågor om min mor; han visste icke mer än alla andra visste; han hade icke varit länge hos kaptenen, innan denne dog och resan till Europa företogs. Icke desto mindre tröttnade jag aldrig att i denna sak ställa frågor till Mohun, och alltid fick jag böra samma historia om stormen, det strandade skeppet, oredan på däcket, den förskräckliga vågen och det fruktansvärda skrik af fasa, som de hvitklädda gestalterna utstötte, när de i nattens mörker slungades ut i den rasande bränningen. (Forts.)