Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 2

sjelf bragte han de tunga konvoluterna på posten, på hvilka postmästaren endast förmådde läsa ordet Bombay, och för hvilka han betalte ett oerhördt högt porto. Han gal eljest endast ut litet pengar, utom när han köpte rullar af röd och hvit kaliko, hvaraf han med egna händer lagade sina kläder, och när han mottog sin lön, vexlade han alltid sedlarne, så att han fick silfvermynt. Hvar han gömde dess penningar visste ingen, men då och då utlånte han små belopp emot hög procent till personer der på orten, och den allmänna oviljan emot honom tilltog genom det föraktliga sätt hvarpå han dref denua affir. En dag bragte postbudet ett bref till Mohun, och min farfar austrängde sig just att läsa utanskriften, i hvilken några engelska ord hade ådragit sig hans uppmärksamhet, då Madras son med sina vanliga ljudlösa steg nörmade sig och ett ögonblick derefter stod med sänkt hufvud och armarne i kors öfver bröstet framför doktorn, tills denne gaf honom brefvet med den anmärkning: — Detta bref har anländt tillsammans med mina; jag stod just och tänkte på att jug hade sett den handstilen förr. Kan det vara möjligt? Emottar du bref ifrån henne? Mohun tog brefvet och gömde det hastigt hos sig. — Brefvet hafva kommit från Mohuns hustru, svarade han, jugen qvinna skrifva till Mohun utom hon. — Jag tror dig icke, Mohun, svarade min farfar, jag har länge haft misstankar. Låt mig få detta bref, så skall jag visa det för major Turnbull för att se om du talar sanning. Mohuns röst darrade litet, då han svarade!