Göteborgsposten – 6 juli 1868, sida 1

— Liknar då det der stackars mamma, farfar? frågade jag, i det jag pekade på ett annat porträtt. — Ja, ser du mitt barn, det kan jag icke så noga säga; du vet att jag aldrig har sett henne. Din far gifte sig med henne i Indien; men major Turnbull på slottet, som besökte mig för någon tid sedan, för att tala med mig om min stackars son, som han tyckte mycket om, sade att det var ganska likt, men att ingen konstnär i Indien — ja, han tviflade på i hela verlden — skulle vara istånd att återgifva den verkligt utomordentliga skönhet, som gjorde att alla kamraterna i början afundades stackars Jacks, och ansågo honom för den lyckligaste menniska i verlden. — Uvarför i början, farfar? Ansågo de honom icke alltid för att vara det? Min farfar stammade litet, då han, i det han såg fast på mig, sade: — Din mor var icke riktigt frisk. Det kostar myeket att vara sjuk i Indien — det var allt. När jag betraktade, som jag ofta gjorde, det sköna ansigtet, i hvilket målaren — förmodligen en skickligare konstnär än den som hade gjort min fars porträtt — hade inlagt ett uttryck af den mest förtjusande älsklighet och behag, så var jag glad vid tanken på att jag åtminstone hade en trogen bild af en utaf dem, som jag aldrig mer skulle få se här på jorden. Min mor sågs i en halft liggande ställning på ett hyende med den ena handen dold i en labyrint af guldgult hår, medan hon med den andra smekte en fläckig va