Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 2

Från Utlandet. Det har under de senaste tjugo åren ofta ordats om den starka utvidgning, katolicismen vunnit i flera protestantiska länder, isynnerhet i England och Nordamerika, och om den makt, ultramontanismen utöfvade inom en stor del af de katolska länderna, framför andra Belgien, Frankrike och Österrike — ja, det hade blifvit en trosartikel, på hvilken litet hvar, ehuru med en helig rysning:, trodde. Man blef så van att tala derom, att man slutligen till hältten ängslades derför och såg i andanom katolicismen och påtveväldet utbreda sig öfver hela Europa, så att tillochmed annars frisinnade män ropade på inskränkningar i trosfriheten, för att derigenom motarbeta den hotande faran. Om man betraktar saken litet närmare, eller rättare, om man ej alltför mycket ser på den ena sidan af densamma, så skall man snart finna, att faran ändock icke är så synnerligt stor och att katolicismen, eller till och med prestväldet, samtidigt med sina segrar lidit nederlag så stora, att de rikligen uppväga dess framgång. Ja, tillochmed denna är ingalunda så betydande som den synes, säger ÅFmdrel. Visserligen har katolikernas antal i England och Skotland blifvit vida större och deras utstyrsel med kyrkor och presterskap är isynnerhet mycket rikligare än före deras politiska likställighet med protestanterna år 1829; men man bör likväl erinra sig, att en mycket stor del häraf föranledts af de invandrande irländarne och att, med undantag af en del puseyistiska prester från Oxfords universitet och en del medlemmar af aristokratien, det engelska tolket förblitvit temligev oberördt at hela den katolska propagandan. Detsamma visar sig äfven i Nordamerika, der jemväl katolikernas antal mycket starkt tilltagit under senaste menniskoåldern gevom inströmmade irländare samt sydoeh vesttyskar; msn det visar sig der jemväl, att en stor massa af invandrarne under årens lopp öfvorgått till de protestantiska sekterna och att det ingalunda finnes så många katoliker i