Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 2

huset. Det dröjde en nalf timma, innan han åter kom ut darifrån, och det med ett utscende som var mycket olikt hans vanliga jovialiska och godmodiga uttryck. — Nu sörjer doktorn åter öfver kaptenen, det är den lille som har kommit honom att tänka på det, anmärkte fru Dempsey, eller också är det kanhända den plötsliga underrättelsen om, att den stackars damen är drunknad. Han har vid Gud sorger nog den beklagansvärde mannen. Så känd var mina första dagars historia, innan alla de omständigheter, som voro förbundna med Ross shires räddning från fullständig undergång, och berättelsen, huru tjugutre personer omkommo i de vredgade böljorna, som sopade allt bort från däcket, blefvo omnämnda i tidningarne. Allt hvad jag visste om min far, var att han var en lång man, med ett par mörka ögon som ifrån väggen tycktes följa mig rundt omkring i rummet, med ljust, kortklinpt hår, små polisonger, som icke gingo särdeles långt ned på kinderna; att han bar en skarlakansröd lifrock med stora silfverepåletter, trånga, ljusgula benkläder, broderade med snören, och mycket blanka stöflar. (Forts.)