Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 2

på grund af alla do små oskyldiga djur, som de i sin ordning taga lifvet af. Carrafloden hörde till de förbjudna tingen; jag längtade alltid efter att komma ned till den. Men till brädden fick jag ej komma allt sedan jag en dag hade blifvit dragen upp ur vattnet af Dan Macarthy. Ganska ofta hade jag sedan i all tysthet smugit mig ned till den och suttit och betraktat de oerhörda och imponerande vattenmassorna, ända tills jag en vacker dag blef upptäckt och eftersatt; jag hade blifvit gripen af den fruktansvärda Honour, som både var flink och stark, och de förskräckliga orden ljödo i mina öron: — Hör nu Terry, denna gång talar jag verkligen om det för onkel. Men jag hade sett strömmen och lyssnat till dess musik; jag hade betraktat de små, små fiskarne, som summo, hoppade och lekte i det kristallklara vattnet, och sett dem i vild flygt öfver kiselstenarne, när kungen öfver alla löjor med de röda gälarne och det röda bröstet, de eldiga ögonen och den piggiga ryggen plötsligt störtade in i församlingen från sitt bakhåll ibland säfven, eller när en annan dylik fridstörare kom från det aflägsna djupet och öfverföll dem. Jag längtade efter att få förklara min lilla följeslagerska alla flodens under. Och som onkel gick framför oss och förgäfves utkastade sin metref — ty vattnet var klart och lågt och fiskarne ffyktade för honom — gingo Mary och jag sida vid sida; hon plockade blommor och jag gjorde mig med flit icke heller brådtom och sökte på