Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 2

gången, en af mina större förbrytelser blef upptäckt och straffad. Det var en af dessa sköna och fridfulla morgnar, då hjertat ovilkorligen slår starkare, och man erfar en känsla af lycka och tacksamhet. Lilla Mary Butler hade blifvit sänd öfver från slottet för att stanna hos oss, tills den nya lärarinnan kom. Lärarinnorna kommo och försvunno mycket ofta på den tid, då lilla Mary Butler var ung och yr och sir Richard var hemma. Mary, som var den täckaste och mest förtjusande af alla små flickor, hade hållit det löfte som hon gilvit, under det vi spisade frukost, och bedt onkel om att vi skulle få följa med och se på när han fiskade. — Det är den kanaljen Terry, som har satt det i hufvudet på dig. Dessutom blir du ju våt om fötterna. — Nej, jag försäkrar er doktor; jag ger er mitt hedersord på, att jag skull akta mig mycket väl, och jag skall icke heller låta Terry falla i vattnet, utbrast hon, i det hon lade sin hand på sin hvita musselinsklädning. — Nå! det är en annan sak, om du ger mig ditt hedersord, sade min onkel allvarsamt; bed Dan hemta metspöt, så skall jag taga er med mig ned till Carrafloden och se till om vi icke kunna slå ihjel en forell. — Slå ihjel! nej det tycker jag alldeles icke om, sade lilla Mary; det gjorde Kain vid Abel; nej jag vill se hur ni fångar foreller. — Men cn forell är ingen Abel, min snälla flicka, sade onkel leende; dessutom förtjena de icke bättre öde