Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 2

2— ——— —— Från Utlandet. Innan kejsar Napoleon afreste till lägret i Chålons, hölls i Paris ett ministerråd under hans presidium. Under senaste tiden ha i Paris ministerråd hållits märkligt ofta, och den allmänna meningen sysselsätter sig dermed mycket. Det som berättas är naturligtvis blott tomma rykten; men några återkomma så hårdnackadt, att de förtjena anföras. Det är temligen allmänt antaget, att frågan om krig eller fred varit föremål för förhandlingar under de sista ministerråden. Den nuvarande lagstittande kåren har snart lefvat ut sin tid, och franska regeringen skall vara upptagen med att öfverväga, huruvida hon bör något afkorta denna tid genom en upplösning, så att nya allmänna val redan företagas efter den närvarande sessionens slut. I samband härmed står en annan tråga, neml. den, huruvida de officiela kandidaterua skola atskaffas eller bibehållas. Stor oenighet skall i denna sak råda mellan ministrarne, medlemmarne af geheimerådet och kejsarens närmaste omgifningar. Svatsministern Rouher, hvilken nu framställes som reaktionens representant inom ministren, säges hålla på de otficiela kandidaterna, och man tillskrifver honom i allmänhet mycket exklusiva åsigter, i det han tillochmed skall fordra, att regeringen motsätter sig omvalet af mellanpartiets medlemmar, fastän de äro kejsardömets trofasta anhängare, Rouher skall se idealet af en representation i den första lagstiftande kåren, uti hvilken funnos hela fem medlemmar, hvilka voro af en annan mening än ministrarne. Såsom Rouhers antipod nämnes grefve Walevski, hvilken förliden vår afgick som president för lagstiftande kåren, derför att genomförandet af de reformer, som kejsaren utlofvat i sin skrifvelse af d. 19 Jan. till Rouher, blifvit uppskjutet, och det säges, att denne statsman har sin förpost i Emile Ollivier, fastän denne tyckes på senare tiden hafva sjunkit ned i den systematiska oppositionens leder. Den liberala imperialismen har sitt hutvudorgan i kpoque!, hvilket blad med lika stor skicklighet som ihållighet tager till orda tör att kejsardömet skall räcka handen åt alla, som erkänna dynastien, hvilka åsigter de an må hysa, så att representationen utan afseende på dynastiska stridigheter och illusioner blir ett sannt uttryck för de inom landet rådande meningar, alltifrån ytte:sta högern till yttersta venstern. Under kejsardömet, säger Epoque, finnes det plats för alla; den allmänna valrätten känner inga heloter. Detta blad angriper myckel starkt statsministern Rouher, och högst märkligt är, att dess oppositionsartiklar enligt en i Paris alln änt utbredd mening förskritva sig från Napoleon IIIis eget kabinett, så att kejsaren skulle sålunda sjelt agitera inom pressen, för alrt bli af med sin vice kejsare. Det är icke underligt, om man väntar, att af denna diskussion mellan kejsaens rådgifvare och de officiösa bladen ett ministerskifie skall utveckla sig, då kejsaren attat sitt beslut. Det berättas, att Napoleon II vid detia tillfälle, såsom vanligt då beslut f vigt skola fattas, lyssnar med den största ippmärksamhet till alla meningar, men icke ttalar sig sjelf med bestämdhet för eller emot ågonting. Han skall nyligen hafva sagt, att egren tillbör Je flegme tntellectuel, och hans ugn och kallblodighet sägas aldrig hafva varit t rre än i närv. tid. Man vet icke, åt bvilkendera ida han skall luta, men det anses för afgjordt, tt en ny ministör är i begrepp med att föas och att den ätven skall uppträda med ett ostämdt program utåt. Man synes vara fullomligt enig om, att markis de Moustier skall ——— RE