Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 2

den bort sitt ansigte, höll sig tätt intill min onkel och tycktes endast tänka på att föröka det förråd af guldvifvor och tusenskönor, som hon hade i sitt förkläde. Det låg ett uttryck af djup sorg och medlidande i hennes lilla ansigte, och då jag efter en stund sade: Nå. skola vi sluta fred, Mary ? svarade hon: Nej, icke förr än du har läst ditt fader-vår i afton och visat att du ångrat din osanving. Hvilken hårdhjertad moralist var hon icke, och hur förargad var jag ej deröfver, att hon hade så stränga grundsatser, då de alldeles tillintetgjorde en följd af utmärkta skälmstycken, som jag hade haft för afsigt att utföra med hennes tillhjelp. Det-var en bitter dag för mig, och då onkel stannade ett ögonblick för att taga en fisk af kroken, och sade: — Nå, Terry, du och Mary äro ju så tysta som fiskar; hvad fattas er? kände jag mina kinder bränna, då jag stammade: — Ja, Mary är ond för något och vill icke leka med mig. — Är Mary? — det är väl snararo du sjelf; nå, hvad fattas? utbrast den gamle, som höll på att sätta nytt agn på kroken och såg på oss genom sina glasögon; har han gjort något skälmstycke med dig, min flicka ? — Nej, doktor sade hon, i de kors på bröstet för att hål i förklädet. — — t hon lade armarne i la på blommorna, som hon hade (Forts.)