Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 2

allt möjligt sätt undvika gamle Dan, som hade stränga order att icke låta oss sfalla i och som följde oss så troget som skuggan. — Dan, sade jag, onkel ropade på dig. (Dan var litet döf), hörde du det icke? Mary såg förvånad på mig och lyssnade. Jag kan icke höra det Terence, sade hon lugnt. — Ja, men jag kan det, Mary. Nu ropade han på nytt, Dan. Och då den gamle karlen, efter att ett ögonblick ha satt handen till örat för att höra bättre, började springa, hviskade jag leende: Der kan du se, nu är han borta; det skall dröja fem minuter innan han kommer tillbaka; låt oss gå den här vägen. — Nå, din onkel ropade således verkligen icke, frågade Mary, i det hon rätade upp sig och stolt betraktade mig. Du har således ljugit, Terence. — Ja, men det var endast på narri, Mary — endast för att få gamle Dan att gå sin väg, så att vi kunde komma tätt intill vattnet, der jag ville visa dig något. Kom så skall du få se, och jag utsträckte min hand. Men hon var borta; hon sprang så fort hon förmådde efter Dan, i det hon upprepade: Fy, stygge Terry, att ljuga så. Jag var förvånad och stod ett ögonblick stilla; men då Dan nu kom tillbaka, sprang jag utåt gångstigen och brydde mig föga om hans hotande knytnäfve och hans bannor öfver mina skälmstycken; jag sökte deremot förgäfves att åter förlika mig med Mary; hon vände hela ti