Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 1

en hvithårig gammal man, i en grå rock, hvars skört beröra vattnet, som står, förefaller det mig, i ett fruktansvärdt djup i floden, som öfver sitt hufvud svänger ett föremål liknande en piska af ofantlig storlek, från hvars ända en fin lina i många bugter är synlig på ytan af vattnet. Tid efter annan är det ett plaskande och hoppaude vid ändan af linan och Macarthy drager sig tillbaka till brädden. — Der, lille Terry, har han en forell! Vänta jag skall taga kroken ur den, så att hån icke rifver sig. Så! stick nu sin lille finger i gälarne. Ih men! den är ju nästan lika så stor som han sjelf. Kanske har han lust att sjelf taga den med sig hem för att visa den. Den väger åtminstone två skålpund. Gamle Dan är inte så galen ändå. Jag ser ännu detta vidunder från djupet, ser ännu dess mångfärgade kropp, dess fruktansvärda tandrader, dess gap, dess stirrande ögon och dess sammetslika, eldröda gälar, och jag minnes också det skrik af förskräckelse jag utstötte och det skyndsamma återtåg jag gjorde öfver ängen från det ställe, bvarest vidundret genom en plötslig rörelse — då det för sista gången hemtado andan — slog sin våta stjert mot mitt ben och sprattlade i det höga gräset. Jag påminner mig äfven en mörkhårig gossos anlete, som visade sig i mitt sommarrums lilla spegel, medan samma gosse försökte undanskjuta den hand, som efter bä sta förmåga gaf hans glänsande hud en extra polering, och jag kommer ihåg de ansträngningar jag ofta gjorde för utt få se detsamma ansigtet i spegeln, i det jag anställde betraktelser öfver, om det någonsin skulle komma att likna Dan Macarthy eller gamle d:r Noble, som jag en gång