sig framför en spegel och skrattade åt sitt af svulnad och smärta vanställda ansigte. — O ve! suckade Agnes för sig sjelf, om man shalshögg honom, skulle visst hans hufvud skratta åt sin brist på kropp, och han skall säkert skratta på den yttersta dagen; om icke annat, så kommer han väl under fund mep, att domsbasunerna äro ostämda, eller att englarne icke blåsa i takt! Redan hafva de varit gifta ett år, utan att hon en enda gång sett honom ledsen eller förargad. Hon tviflar på, att han kan blifva det, och dock har hon föresatt sig att en gång riktigt förarga honom. — Hon känner blott en passion hos honom, och det är för cigarren. Han röker dagen i ända, och en god cigarr försätter honom i ett lynne, sannolikt hka briljant, som fader Adams måtte ha vavit innan han åt upp den der äpplebiten. Då han läg på sin mjuka soffa och rökte, såg han så glad och lycksalig ut, som om vår Herre skulle hafva hviskat honom i örat: Du är min guldgosse! Endast i händelse han råkar hitta. ett hårstrå i cigarren intages hans ans gte af ett uttryck at ovilja, i en ögonblicklig uppbrusning slungar han bort cigarren, rusar upp från soffan — och går småskrattande och tager sig en annan. På denna hans lilla pass jon bygger hon