derna fram till henne och utropar med darrande röst: Agnes: Hvad har du gjort med mina cigarrer? Bekänn! Han är så uppretad att rösten sviker honom. Då är det hennes tur att visa honom ett leende ansigte; då vill hon stämma upp en glad sång, alldeles som han brukar göra. Hon skall göra honom förtviflad genom sitt uppsluppna lynne. Nu skall han få veta, hvad det vill säga, då någon skrattar åt likt och olikt. Hennes fantasi för henne så långt, att hon tillochmed börjar sjunga den sång, hvarmed hon ämnat bringa sin man till förtviflan. Hon är så glad öfver sin plan; den kan icke misslyckas. Med otålighet afbidar hon hans hemkomst. Olyckligtvis råkar han just den dagen komma ett par timmar senare, än vanligt. Hon är nära att förgås at otålighet. Åndtligen hör hon honom komma smågnolande upplör trappan. Vänta du, jag skall bota dig för sjunga, tänker hon. Glad och sorglös, som alltid, kommer han in. — Förlåt, att jag dröjt, min skatt! Du är väl hungrig som en helpensionär, kan jag tänka! Ha, ha, ha! Agnes gifver sig knappt tid att skrattande besvara hans ursäkt, ty hela hennes uppmärksamhet är fästad på honom, som styr