Göteborgsposten – 30 juni 1868, sida 1

och hon bäddar honom en graf under en törnbuske i trädgården; andra morgonen räcker Lundström henne med glädjestrålande min en papegojbur, hvars gröna invånare med full hals skriker: Morgens mutter. Hon förargar sig deröfver. Denna eviga munterhet! Slutligen blir hon förstämd, då han kommer hem på middagarne och hon hör, att han hvisslar, under det han går uppför trappan. — Svälla Edvard, ber hon, låt bli det der hvisslandet! — Haha! Jag skall icke hvissla, men sjunga får jag väl? — och genast stämmer han upp skrattkören ur Orfeus i underjorden. — Bästa Udo, — jag har ondt i hufvudet! afbryter honom Agnes. — Hufvudvärk! Stackars min lilla gumma! Du har för litet motion — kom min skatt! och trots hennes motstånd griper han fatt i henne och dansar kring med henne i rummet. Hon sliter sig häftigt lös från konom, kastar sig ned på en stol och snyftar högljudt, med båda händerna för ansigtet. Lundström törstär sig icke på henne. Endast hufvudvärk kan det icke vara — hon är nedstämd, den stackars lilla gumman! Han skrattar icke, men han tänker efter, hur han åter skall muntra upp henne. Lägg bara