Göteborgsposten – 29 juni 1868, sida 2

på det inskränkta rum, som utgjorde skansen på hans skepp. — Lily, min älskling, sade han i det han tryc te en kyss på barnets panna, hur är det med dig? — Tack, jag mår mycket bättre, svarade barnet, i det hon blickade med sina blå, uttrycksfulla ögon in i den gamla mannens ansigte. Du will ju icke låta mig komma till honom igen, inte sant? — Tala ej om honom, mitt barn, sade kaptenen. Ser du briggen der borta? tillade han i det han pekade på de gråa konturerna af örlogsfartyget, medan det stolt banade sig väg genom oceanen. — Ja, kapten; är han der? Säg mig det, sade barnet rysande från hufvud till fot. — Ja, min snälla flicka, svarade kapten Block, i det han tryckte henne hårdare intill sitt bröst; men du vet ju att han är din fader. — O, säg icke det, kapten, ropade barnet och började gråta. Jag kan ej tåla honom, han är en förskräcklig man, — Det är alltjemt samma historia, mumlade den gamle sjömannen. Barnet hatar honom, och dock kan jag ej på något sätt erhålla den minsta upplysning af henne. Stackars Jones! Om jag ändå hade honom här,