Göteborgsposten – 27 juni 1868, sida 2

åt. Uppsyningsmannen stötte dass äfven till honom så att han tog ett steg tillbaka. J. blef ej tillkallad till hustru A:s bord. Det var J. som började utbyter af oqväden. J. ämnade väl att föra benne till staden. — K. visste ej om hustru A var ölverlastad vid tillfället. Jönsson nekade för att ha stött till Krans, men medgaf att han besvarat dennes anmärkning om det opassande i bangs uppförande med orden: Det har du ej med att göra. Hustru Gimberg hade hört Jönson förklara hustru A., att hon sjelf var en tjuf, hennes man en tjuf och hennes barn tjufvar, hvarpa hustru A. blott svarat: År jag en tjul?-. Han skuflade henne för bröstet tvenne gånger, så att hon föll omkull och sista gången blef liggande sanslög. I detta vittnesmål instämde i hufvudsaken hustru Olena Nilsson. Konstapeln n:o 61 Malmström hade utom den förut. omnämnda inledningen hört att Jönsson kallat hustru A. och hennes son för tjufvar sam: sett att, då Jönsson utan våldsamhbet ledt bort hustru A., denna tallit omkull, då han släppte henne. Emellertid hade Jöugsons uppträdande varit sådant, att vutnet funnit sig föranlåtet att gå bort till honom och e inra honom om att det icke passade honom. Hustru A. var myeket osverlastad, bvilket vittnet redan före uppträdet anmärkt. Vitnet hade sedermera mycket att göra med at: freda J. från folket, som slog omkull honom. M. bler sjelt en gåvg kastad i ett dike. Ungefär detsamma berättade extrakonstaplarne Wideström och Johaneson, som tillade att hustru A, fallit tvenne ganger. De visste ej om hon var afsvimmad, då hon, såsom polismastaren uttryckte ug latsade vara halidod. Suickare Paulsson, som haft mycket svårt för att få klart för sig formulåret för vittnesedeo, hade ej hört att J. oqvädat hustru A., hade sett att J. tog henne mycket beskedligt i armen och syntes vilja lorklara hustru A:s föll derigenon, att J. blef tränga och stött af folket. Hufvadpunkten af hans observationer var dock den, att J. blifvit mycket illa benandlad al det stygga folket — en åsigt den ban under den följande delen al förhöret flera gånger steg fram för att med dunkel och ätirraode blick, liksom han annu sett det förfårliga skadespelet för sina ögon, mför polismästaren och all verlden försvara. P. d. poliskonstapeln Treslow intygade att Jonsson ej på något sätt gått våldsamt tillväga, att huetru A. varit mycket öfverlastad och att folket, lör hvilket en karl i blå rock gick i spetsen, ropat att de skulle störta och slå ibjel Jönsson. (Poliskonstaplarne hade deremot beratiat att solket ropat, det de skulle häkta J.) Jönsson blef öfversallen redan innan hustru A. jsoll. Ungesar detsamma berättade David Lind och C. G. F. Charlez. — Hon hade kastat sig omkull och ej fallit, sade den förre. Ilon föll 3 ganger, berättade den senare, Deo, som syntes ha bästa reda på den del af affären han bevitinat, var tapetseraresrbetaren C. W. T. Nyström. Kommande från Örgryte hade han sett att det var uppror på heden. Jönsson tystade på tolket och sade ät gumman (Eustru A.) att gå sin väg. N. hörde ej hvad hon härpå svarade, men såg att hon blef tillskuffad på något sätt och föll. Sedan hon krupit upp igen satte hon sig på en bräda liggande på en stol. Åter tillknuffad föll hon med både bräda och stol i marken. Derefter tog Jousson henne i nacken eller axeln och sidan samt torde henne häftigt framåt, så att hon åter föll till marken. Skarpskyttevaktmästaren anmärkte nu för Jönsson att detta beteende icke passade, hvilken reslexion besvarades med en puff för bröstet af ordningens upprätthållare. Denne håde för resten gifvit en person i folkhopen ett slag öfver ryggen med en käpp, hvilket vittnet ej mycket fästade sig vid, då det var en yngling som fått slaget, men dessutom hade, J. stött till en äldre man i ljumsken med käppen. En tjenstgörande konstapel hade tillsagt J att dennes uppförande ej vore passande. Målet uppsköts på åtta dagar, på dett att visshet måtte vinnas om hustru Anderssons helsotilltänd. Då ofvanstående referat ej kan annat än framställa Jönsson i mindre fördelaktig dager såsom poliskonstapel, anser sig ref. böra tillägga, att J., vid ullsallen, då hans takt och urskiljning i sättet att bebandla folket icke sättas på prof, visat sig vara en duglig och pålitlig person.