Göteborgsposten – 26 juni 1868, sida 2

på hans besättning hade dessa ord synbarligen gjort ett djupt intryck. Ehuru de iakttogo tystnad, sägo örlogsmatroserna på hvarandra, och ett ovanligt allvar utbredde sig bland dem, ja, mången brann af den häftigaste hämndlystnad. Emellertid hade William Marys båt nått skeppets sida, och med rynkade ögonbryn och nedslagna blickar gick manskapet ombord; ty förlusten af styrmannen, som var älskad af hvarje man ombord på skeppet, när de ej voro beherrskade at missnöje, hade nedstämt dem och det företöll en hvar af dem som om han hade mer eller mindre skuld till hans död, ehuruväl de ej kunde säga sig hvarför. Barnet lemnades till hosmästaren, som skyndade sig ner, läggande handen ötver hennes ögon för att hon icke skulle tå se båtsmanven, som vältrade sig i sitt blod, och lade henne i en koj, tills läkaren kunde 1å tid att lemna henne sin omvårdnad. Denna vigtiga person hade nemligen kommit ombord på skeppet och var nu som ifrigast sysselsatt med att sondera den olycklige bålsmannens sår. Med spartansk ståndaktighet tillät den sårade läkaren att undersöka det utan att visa det ringaste tecken till smärta. Kaptenen hade varit alltsör upptagen med sina omsorger om sin trofaste båtsman för att bry sig om skur