Göteborgsposten – 26 juni 1868, sida 1

— Sannolikt, sade kaptenen. IIissa vår nummerflagg, mr Jones, och skicka några karlar akter ut, och låt dem göra klar skeppsbåten. — Godt sir, svarade styrmannen. Ämnar ni skicka honom ombord å briggen, sir? tillade han i det han pekade på skonertens f. d. kapten, som med ett uttryck af den djupaste förödmjukelse och förargelse betraktade den vackre briggen, som gungade behagligt fram öfver vågorna. — Ja, det ämnar jag verkligen, mr Jones, ehuru jag mycket ogerna vill skiljas vid barnet. Hör hit, gosse! ropade han, hemta mig en ropare. Men det måste så vara, stackars liten. Jag kan ej tro att han är hennes far, mr Jones. — Inte jag heller, sir, svarade styrmannen, men som ni säger, det måste så vara. Hallå, hvad är det? ropade han. Ett hvitt föremål flöt hastigt förbi, och i samma ögonblick ljöd ett skrik i kaptenens och styrmarnens öron. — Rädda henne! Fort! Hon har gått öfver bord! O min stackars Lily! ropade passageraren, i det han sprang akter ut och vred sina händer som i förtviflan. — Det är barnet! utbrast styrmannen.