Göteborgsposten – 25 juni 1868, sida 1

och med ett beklämdt hjerta satte jag mig ned för att öfvertänka, hvad jag skulle göra. I detsamma nådde ett ljud mina öron — jag genomfors af en kall rysning — ett slags knakande och brakande dån, som jag en gång törut hade hört, och jag visste nu fullkomligt att det var eld i skeppet och att det hade blifvit antändt af den upproriska besättningen. Jag tattade åter bjelkstumpen och slog med förtviflan på lyckan; men ehuru jag nästan hade blifvit ursinnig vid öfvertygelsen om den lurande döden som väntade mig, var jag ej i stånd att öppna den; och dock tilltog dånet för hvarje ögonblick i styrka och brandlukten tillika med röken, som började fylla lastrummet, gjorde mig nästan vansinnig. Jag tog upp min knif och försökte skära en öppning i luckan, men hettan blef så tryckande och röken så qväfvande att det endast var min fruktansvärda ställning, som gaf mig kraft att fortsätta arbetet; under mina förtviflade ansträngningar gick knitbladet tvärs utaf, och jag sjönk tillintetgjord ned. Eldflammornas egendomliga susning, i det de hoppade från rundholt till rundholt, det tunga fallet af rår och tackling ljöd för mina öron som en själaringning, och jag uppgaf allt hopp, då en fruktansvärd explosion skakade skeppet, som om det hade varit en leksak, och ögonblicket