Göteborgsposten – 22 juni 1868, sida 1

steg derföre ur kojen och lade mig på min kisu med min stortröja öfver mig, då jag hörde ett buller på däcket, ett stånkande och derpå ett knakande, allt i ett ögonblick. Jag skulle just rusa upp, då två man sprungo in i min kajuta och, som jag tyckte mig märka, stucko med sina knifvar på det ställde, der jag en minut förut hade legat. Jag trodde att det var ute med mig, men istället för att söka efier mg i kajutan, sprungo de åton upp på däck, och ljudet af skrik och slag samt plaskandet i vattnet på sidan af skeppet förkunuade mig att mördandet var i Å gång. Jag väntade hvarje ögonblick på at få se en af dessa lössläppta furier komma in i kajutan; men då jag hade sansat mig litet, erinrade jag mig, att det fanns en liten lucka i golfvot; jag sprang derföro upp, öppnade luckan och kröp ned igenom den; sedan jag äfven tagit med min stortröja, lät jag åter luckan falla igen. Jag hade knappast börjat att trefva omkring bland de fat och tunnor, som voro förvarade der nere, innan jag hörde karlarnes röster och stampningar i min kajuta, rakt öfver hufvudet på mig, och jag kröp derföre in i en tom tunua för att gömma mig. Men antingen man nu hade glömt mig, som jag den gången trodde, eller man hade fattat det djefvulska beslutet som eH2.