Göteborgsposten – 20 juni 1868, sida 2

Poliskammaren. Det har redan förut i denna tidning blifvit omnämnut att tvenne smedarbetare, Håkan Audersson Qvist, f. d. poliskonstapel i Stockholm och A. F. Gustaseson, från Norrkopiug härstädes blifvit häktade sor en i Wenersborg begangen stold af fruntimmerskläder. Vid bäktningen hade sålunda tillgått, att polisöfverkonst. C. E. N. Larsson i förgår infunnit sig i huset n:o 2 vid Sillgatan för att efterhora en person. Det svarades honum der att ingen sådan bodde derstädes, men väl tvenne personer som vore från Norge. Då d. 16 d:s från stadsfiskalen i Wenersborg ankommit ett telegram om att tvenne manspersoner, som från staden afrest, voro misstänka för att ha från magister L. J. Wersander i nämnde stad tillgripit 2:ne sidenklådningar, en sidenkjol samt en mantilj af samma änvne, och att dessa personer sagt sig komma från Norge, fattade öfverkonstapel L. genast misstankar. Vid anställda efterfrågningar befamns det att dessa manspersoner verkligen innehaft sruntimmersklåder af siden, hvarföre karlarne blefvo auhållna af tvenne detekriva konstapsar, som efter af öfverkonstapel Larsson gjord anmälan sändes till deras logis. Qvist, som tillfölje al sin gamla befattning som poliskonstapel sann att han komprometterat sig tillräckligt för att ej ba utsigt att genom nekande gå fri, meugaf inom en kort stund att han och hans kamrat Gustafsson verkligen begått den ifrågavarande stölden hos magister Wersander. De hade nemligen gatt in i en tambur, som stod olåst, och der ur en kista tillgripit de der förvarade tvenne sidenbrokadklädningarne samt en sidenkjol och en mantilj. Mantiljen lemnade de sedermera säsom pant för hyran till en person hos hvilken de i Wenersborg bott. Från oyssnämnda uppgifter afvika i någon mån underrattelserna från Wenersborg. Det rum hvarest de tvenne brokadklädningarne förvarats skulle nemligen varit låst. Icke heller skulle detta rum varit en sambur utan beläget innanför en tambur. Vidare skulle sidenkjolen och mantiljen förvarats i ett helt annat rum. Slutligen var det on qvinna, hvilken de båda karlarne förmodligen haft i sällskap, som misstänktes för stölden. Den som erhållit mantiljen i pant lärer nemligen ha uppgilvit att det var ett norskt herrskap, som lemnat densamma. Qvist erkände vidare att han d. 17 Maj i Kristiania kl. emellan 5 och 6 på e. m. inbrutit sig på ett handelskontor medelst användande af ett stämjern. Detta företag hade icke under den då pågåendo Grundlovssesten af någon bemärkts. Väl inkommen på kontoret hade han qvar uppg ften att bryta sig in i kassakistan. Denna måtte ej varit al den fasta konstruktion som i England begagnas för att trotsa den derstädes högt uppdrifna Åtju--vetenskapen, ty Qvist behöfde ej anvånda andra insdrumenter ån yxa, för att bana sig väg in i kassakistans inre. Den innehöll eo summa af 70 spectodaler, hvilken naturligtvis togs som god pris, hvarsocutom äfven det öfriga innehallet, tvenne vexlar, lydande å engelska p. sterl., och tre andra sadane, utställda i norska speciedaler, tillgrepos. Såsom förut är nämndt uppgick beloppet för dessa vexlar till omkr. 25,000 rdr. Med en så väl försedd reskassa begaf sig Qvist till åtskilliga af Norges måder, der han uppträdde som gentleman och lefde så flott, att då ban d. 30 Maj återvände till Kristiania voro de i kassakistan erofrade kontanta penningarne nära nog slut. Enär ban sålunda tyckte det vara tråkigt att längre uppehalla sig i Norge, der han ej vidare kunde represenvera, beslutade han att återvända till Sverige. Han hade i Kristiania gjort bekantskap med en annan swedarbetare (Gustassson) och i dennes sällskap begaf han sig nu tillbaka. Den första stad deanlände ull var Amäl. Hvad bedrifter de der utförde formäler icke Qvists historia; förmodligen fanus der just ingenting som de tyckte vara värdt att taga. Kommo de så sedermera till Wenersborg, och begingo der den ifrågavarande stö!den. Under den korta tid som de här i staden vistats ba de icka heller underlåtit att tillegna sig andras gods. Åtminstone har det kommit i dagen att de begått ett tillgrepp härstädes. D. 17 d:s hade de oemligen infunnit sig hos en hustru Arendal, som vid Magasinsgatan harstädes håller spisoing, och insogo der sin middag. De betalade och gingo sin våg, men en stund derefter befanns det att de ur ett olest skåp tillegnat sig ett par byxor, hvilka tillhörde en studerande C. E. Wahlqvist, som är inackorderad hos bustru Arendal. Saken anmäldes i polisen och då den beskrifning som lemnades på de båda middagsgästerna väl öfverensstämde med Qvists och Gustafssons utseende, så blefvo dessa tillsporda om förhållandet. De medgälvo att de äfven begått detta brott. Poliskammaren har redan gått i författning om de stulna vexlarnes återsändande till Krismania, hvalest Goteborgspolisens påpasslighet utan tviivel skall med stor tillfredsställelse erfaras. Vid det i går hållna förhöret vidhöllo de båda tilltalade de erkännanden som de redan förut gjort. De tilltalade som återförpassades till cellfangelset, komma att vid vederbörande domstolar undergå ransakning för sina brott. Hr Wersander hade utfäst en belöning af hundra rdr för den som upptåckte tjufvarne. Deunna beloning fördelades sålunda, att öfverkonstapel Larsson, som tillhör ordningspolisen, erhöll 30 rdr, de tvenne personer af detektiva afdelningen, som skickades för att enligt öfverkonst. Larssous anvisning från tjufvarnes bostad (fråa hvilken de eljest samma dag skulle begisvit sig) upphemta dem i polisen, erhöllo hvardera 25 rdr och slutligen fingo tvenne Ådetektiver hvilka medfoljt såsom amatörer på de båda andras expedition, hvardera 10 rdr. — Det skall bli intressant att se huru den stora belöning från Norge, bvilken Qvist berättar ha blifvit utfåstad för hans gripande, kommer att fördelas. Ransakning har egt rum med ett par af de många minderåriga barn, som olyckligtvis härstädes visa ett djupt moraliskt sorderf. Det är flickorna Anna Lisa Kristiansson och Olena Olsson, hvilka nu dokumenterat sig som de mest förboppningsfulla ficktjulvar. Öfverallt der de ha sett en fulksamling och mest på salutorget ha de trängt sig in och begått fickstölder, hvilkas antal uppgår till 9 eller 10 stycken. Stor fångst ha de visserligen icko erbållit, men meningen har dock som man finner varit ka god. — Det har förut mest varit pojkar som härstädes begått dylika brott, och det oftast vid tillfällen då deras begärelse direkt blifvit väckt genom åsynen af saker som de lätt kunnat bringa i sitt våld; men att ett brott sådant som ficktjufnad, hvilket är om möjligt ännu nesligare än vanlig stöld, kunuat så systemat skt begås och det af minderåriga flickor, bland hvilka exemplets smitta ännu ej så långt borde ha spridt sig, det är verkligen förfärande, i synnerhet som de troligen ej stå ensamma vid dessa tilltag.