politiken mycket att tänka på. Hvem är det som kan ha hatt fördel af brottet? frågar man sig, men något svar på frågan, hvem som begått det, har man ännu ej, enligt den gamla juridiska regeln ÅIlle fecit cui prodest med säkerhet kunnat uppleta. Vi erinra blott att, enligt ett till oss ingånget telegram, den officiella serbiska tidningen förklarat, det en herre vid namn Alexander Karageorgewicz skulle varit delaktig i mordet. Denne herre blef 1858 afsatt af den serbiska riksdagen. Han är emellertid nu en af kandidaterna till thronen. Näst honom kommer som pretendent furst Nikolaus af Montenegro, och slutligen den unge Milan Obrenovicz. Om denne sistnämnde säger en korrespondent, att han är en naturlig son af furst Michael och blifvit sänd till Paris för att uppfostras, men aldrig blifvit legitimerad, liksom icke heller Porten har erkänt furstendömets tronföljd såsom ärftlig. Fursten af Montenegro understödjes af Ryssland, och Karageorgevicz har protegerats af vestmakterna och Österrike. Men sedan den senare blitvit angifven som deltagare i mordet, torde det blitva svårt för nämnde makter att ställa sig på hans sida, hvadan det är antagligt att de skola understödja den unge prins Milans kandidatur, och attäfven serbierna, såsom krigshären redan lofvat, skola hestämma sig för den sistnämnde. Den mördade fursten, hvilken, såsom vi förut omnämnt, var mycket populär, var nemligen enig med sin riksdag i en politik, hvilken lutade mot Österrike och följaktligen måste misstycka det parti som står under ryskt inflytande. Nu synes den serbiska riksdagen med lika mycken snabbhet som fasthet vidtagit de åtgärder som ögonblicket kräfde. Den har redan fått turkiska regeringens erkännande och löfte om att sultanen skall erkänna ett tronföljarval, som förenar Serbiens och Portens intressen. Porten bör för öfrigt obetingadt föredraga prins Milan framför furst Nikolaus af Montenegro, som beständigt legat i tvist med sin öfverherre och hvars val lätt kunde blifva nyckeln till en revolution i alla de slaviska provinserna af det europeiska Turkiet. Genom prins Milans val skulle således de flesta intressen tillfredsställas och den bästa garant för lugnets bibehållande ernås. i Från Frankrike meddelas att vid öfningslägret i Chalons gjorts försök med ett nytt system till militärisk telegrafering, hvilket fullkomligt lyckats. Genom detta system stå de olika kårerna i förbindelse med öfverbefälhafvaren, hvilken icke allenast meddelar dem sina besallningar, då armåen hvilar ut eller befinner sig i marsch, utan äfven då de äro inbegripna i kamp med fienden samt utföra de snabbaste och mest komplicerade rörelser. Vid artillerimanövrerna i Chalons skall man äfven pröfva de nya små kanonerna, de s. k. mitraillenses, af hvilka man väntar sig underverk. Trots så glädjande saker lider Napoleon af dåligt lynne, efter hvad tyskarne påstå. Detta lynne framkallas dels af gikten, hvilken lika litet skonar kejsare som andra dödliga, och dels af den stora svårighet som hans ministrarlära hafva för att komma öfverens med hvarandra. Före kejsarens afresa gat han hela konseljen en faderlig varning att lefva i sämja och enighet den ene med den andre, såsom hyggligt folk och framtör allt söner af samma sköna Frankrike egnar och anstår, men förgäfves! Grälen isynnerhet inom inrikesministeren fortsättas och man motser derföre att Pinard inom kortare tid skall nödgas afträda från sin befattning som inrikesminister Man tror vidare att Rouher etter sin återkomst från Karlsbad skall öfvertaga inrikesministerns portfölj, likasom grefve Walewski den nu betydligt förminskade statsministeren. Internatioval offentliggör en något apokryfisk note från Bismarck till den preussiske gesandten i Wien, ur hvilken det skall framgå, att det en gång, och det till på köpet enligt förslag af Österrike, varit underhandladt emellan detta land ocn Preussen om en offensiv allians mot Frankrike, till hvilket förbund ätven Ryssland skulle sluta sig. De tre makterna skulle enligt denna besynnerliga depesch förena sig sör att göra slut på Frankrikes fortfarande hot mot Europas fred. Bismarck yttrade i den depesch som skulle utgjort svaret till detta aktstycke, att han var fullkomligt villig att stärka Tysklands makt, men att han först ville veta huru Österrike uppfattade slesvigska och orientaliska frågorna. I afseende på den senare måste Preussen ha fria händer, enär det derutinnan fullkomligt slöte sig till Ryssland. Sådant är i korthet innehållet af detta dokument, hvilket väckt en viss uppmärksamhet, enär det ännu icke blifvit officielt förklaradt osannt. Skall man tro detsamma eller icke? Hvad veta vi! mA nn nn Talagorammar