plats i denna ställning, Philip, frågade jag, är jag icke för obetydlig för att kunna vara din hustru? Han svarade mig icke, men närmade sig mig och slöt mig intill sig, så att mitt hnfvud hvilade mot hans skuldra. — Gud bevare dig, Emily, han hjelpe mig att trofast vaka öfver dig och beskydda dig ! Han framsade dessa ord med ett högtidligt allvar — de komma från ett rent hjerta, fullt at stora förhoppningar. Hans umgänge verkade förädlande på mig, och jag har ofta fruktat för, att jag i ungdomlig obetänksamhet skulle förmörka hans lugna åt Gud hängifna lit. Jag kände mig obeskrifligt lycklig, och under de fem år, som jag nu har varit Philip Ruhles hustru, har jag endast erfarit sann lycka. SLUT.