Göteborgsposten – 18 juni 1868, sida 1

— Ni har sörlorat min aktning, emedan ni har visat uppmärksamhet der ni ej hade någon rätt att visa den, genom att på ert kontor skryta af en bekantskap, som ni hade ingätt. Jag tviflar ej på att den rike, aktade Philip Ruble är rädd om sin ära; men ni kan vara ösvertygad om, att den lilla, fattiga flickan som icke kan skryta af att ega någon vän i hela den vida verlden, sätter sin ära likaså högt. Har ni förstått mig? — Ja, svarade han, men nu måste jag bedja er höra mig, tillade han hastigt, då han märkte att jag ville afbryta honom. Ni har skänkt några ett villigt öra, som ha förgiftat era egna rena tankar. Hos mig är ertrykte heligt; Pe har länge iakttagit er och vakat öfver er. Ni har utan tvifvel icke glömt, då jag första gången helsade på er, den gången ville jag ha tilltalat er, men då jag såg på er, fruktade jag att icke finna ord som ljödo vackra nog i era öron, ty ni tycktes vara, hvad jag länge hade önskat att träffa — en qvinna hvars hela väsen bar prägeln af att ega en frisk, obefläckad själ — en qvinna som trodde att allt var godt och sannt, emedan hon sjelf var fri från förställning. Jag skickade er blommor i det hopp att dessa skulle tolka hvad jag kände och innerligt längtade efter att säga er. Att jag är rik är