Göteborgsposten – 17 juni 1868, sida 1

kallt mot honom, hvars händer hade o dnat dem så sorglalligt och smakfullt. Jag lade blommorna i mitt knä och tästade ögonen stolt på gifvaren, hvilken mottog min blick med ett leende och en bugning, som jag ej värdi gades besvara. Jag forttor att se stolt på honom, medan jag började sönderplocka blommorna. Blomma efter blomma, blad efter blad sönderslets och kastades på gatan; då såg jag upp på honom, gjorde en stolt böjning på hufvudet och började åter mitt arbete. Under nela denna tid hade Philip Ruble haft ögonen oafvändt fästade på mig, han betraktade mig törundrad, som om han ville utforska anledningen till denna plötsliga förändring. Min förbittring mot min tilltällige bekante blef icke mildrad, då jag en afton gick hem och hörde en anmärkning af hans biträde. — Se, Fredrik, sade denne till sin följeslagare, der går den unga flickan som Ruble gör sin cour. — Åhå, jag trodde han var sjelfva fullkomligheten. Hvad är egentligen hans mening dermed? — Jag kunde icke höra svaret. Ett hånskratt nådde mitt öra, då jag skyndade förbi. — Jag har blifvit ull samtalsämne mellan hans kontorister och på hans kontor, sade