Göteborgsposten – 17 juni 1868, sida 1

jag vände ögat likgiltigt bort från hans allvarsamma, frågande blick. Jag hade varit i en sträng skola men dragit nytta deraf. En dag hade jag varit särdeles sysselsatt. Det var en varm klar dag sent på hösten, en dag som lik en frisk sommarens blomma lösryckt sig från sin plats i årets krans och förenat sig med de vissnade och bortdöende bladen. Den erinrade om sommarens skönhet pch värma; bimlen var blå och de hvita skyarne svåfvade lätt och behagligt fram öfver den. Folk promenerade med sakta steg på gatan, och dånet af vagnarnes rullande ljöd genom de nyligen öppnade fönstren. Jag hade samvetsgraunt vakat öfver mig sjelf, men hade svårt att tillintetgöra hvarje hopp, undertrycka hvarje önskan. Jag arbetade ifrigt hela dagen och aftonen, och det var nästan natt innan jag upphörde med mitt arbete. Jag blef uppmärksam på att ett oväder närmade sig med sådan hastighet, att jag väl knappast kunde komma hem innan det bröt ut; jag lagade mig derföre skyndsamt i ordning för att gå, men hade ännu icke hunnit ut genom porten, då regnet redan föll i strömmar och den ene blixten korsade den andre. I förhoppning att ovädret skulle sakta af, blef jag stående i porten för att afvakta ett gynnsamt ögonblick. Jag höll handen för ögonen