Göteborgsposten – 17 juni 1868, sida 1

jag till mig sjelf, medan jag försökte tillbakahälla de tårar som strömmade ned från mina ögon; men han har erfarit att den unga flickan känner och inser hans afsigt. När jag kom hem, gjorde man narr åt mig för mitt melankoliska utseende, och jag togs i förhör för det jag lemnat min vackra bok i ett sådant tillstånd på golfvet. Jag besvarade deras frågor med så få ord som möjligt och öfverlemnade dem åt deras egna gissningar rörande denna sak. Tiden förflöt och jag gick regelmessigt hvarje dag till min vanliga sysselsättning. Solen fann mg hvarje morgon vid fönstret med min synål, men icke som fordom uppfylld af ett hopp, som kom mig att glömma lifvets besvärligheter, utan med dyster håg — så dyster att mina sinnen bedöfvades och allt bannlystes från mitt minne med undantag af mitt fel och nodvändigheten för mig att arbeta. En kraftig qvinlig vilja aflöste derpå min vrede och sorg, och jag sökte uppresa en oåfverstiglig mur emellan det förflutna och den nuvarande tiden. Dagar och veckor förgingo utan att jag genom ett or l, en blick eller ett tecken tillkännagaf att jag hade känt eller älskat den herre, som fortfor att ha sin plats vid fönstret midtemot mig. Såg jag på honom, så var det som på en främmande, och