Göteborgsposten – 16 juni 1868, sida 2

armen på bordet och hvilade hufvudet i handen. Det förundrade mig, att han hade så mycken tid till egen disposition, och jag började betvifla att han var något biträde. Hur smickrande det än kunde vara att en rik, ung man hade fäst uppmärksamhet vid mig, var detta mig dock ingalunda behagligt, och jag tänkte icke derpå med glädje. Jag var en fattig obetydlig flicka — af hvad skäl kunde en sådan man önska att göra bekantskap med mig? Jag beslöt att aldrig besvara någon uppmärksamhet från honom, och med denna smärtsamma tanka i mitt hjerta grep jag åter flitigt an mitt arbete. En timma efter det jag fattat detta beslut, bemäktigade sig mig åter en häftig önskan att ännu en gång kasta en blick öfver gatan. Jag kunde ej hjelpa det, men blodet rusade ögonblickligen till kinderna på mig, ty min vän betraktade mig stadigt, ett litet leende lekte kring hans läppar och upplyste hans talande ögon. Jag kunde ej bli ond på honom, ty hans blick var ej förnärmande utan lugn och vänlig. Medan jag satt och sydde fortare och fortare, genomkorsade mitt hufvud åtskilliga tankar; de flögo hän bortom tid och rum och förlorade sig i framtiden, utmålande mitt ideal med de skönaste färger. O, denna långa, långa dag, på hvilken jag sökte hålla mitt hjerta