håll och sökte undertrycka de tärar, som vid minnet af min dyrbara mor och mitt förlorade hem påträngde sig mig. Jag ville icke berätta dem, att, då jag hade hvilat mitt hufvud mot min hand och låtit min sorg komma till utbrott, rosen hade då kommit in genom det öppna fönstret för att stanna qvar hos mig, i det den berörde min brännheta kind med sina lena, friska blad. De skulle icke så veta, att ett par blå ögon på samma gång betraktade mig uppmärksamt, och att ett vackert, uttryckstullt hufvud sträckte sig ut genom ett fönster midt emot mig för att iakttaga det mottagande, som rosen skulle röna. Ö, nej, det var min hemlighet, den bevarade jag i förening med alla de rena tankar och sköna minnen den sörde med sig! Lik rosorna som blomstrade i mitt hems trädgård var detta lilla sändebud. Den kom ensam till staden, tänkte jag, för att säga mig att Gud ännu älskade mig och bar omsorg för mig — för att säga mig att jag mista lefva ett rent, obefläckadt lif, med min mors exempel för ögonen. Den kära rosen! Den låg intill mitt hjerta och ingen ovänlig hand skalle rycka den derifrån.