qvinliga värdighet. Jag kände mig öfvertygad om, att min onkel endast leddes af motivet att få tillfredsställd en nyfikenhet, som blifvit väckt emedan jag vägrat att lemna Mary någon förklaring. Förr besvarade jag alltid deras frågor vänligt, emedan jag ansåg det för en pligt att göra det, men nu var det min fasta vilja att bevara rosen och med den dess hemlighet, och intet skulle rubba mitt beslut. Jag satt tyst och oböjlig bredvid min onkel, medan hela rådet betraktade mig med alla tecken på förundran och bestörtning. — Vill du vara at den godheten att säga mig, hur du fick den? frågade han ånyo. — Nej, jag vill det icke, svarade jag, ecende fast på honom, rosen är skänkt till mig — jag har hvarken bedt om den eller stulit den. Jag önskar att behålla den och med den dess hemlighet odelad. Då jag hade slutat att tala, stod jag upp och lemnade rummet. — Det glömmer jag icke så snart, Emily, sade min onkel med undertryckt vrede. Jag vände mig ej om för att svara — min ros och dsss hemlighet voro räddade, dermed var jag nöjd. Jag hade icke för allt i verlden velat berätta dem, på hvad sätt jag fått rosen, medan jag om förmiddagen satt och sydde, just då jag gjorde ett litet uppe