Göteborgsposten – 15 juni 1868, sida 1

lemna mitt gamla hem och mina föräldrars graf, tillitsfull, i förhoppning att alla kände och förstodo min sorg och uUllfölje deraf skulle bemöta mig med kärlek, och förundrad, högligen förundrad öfver den stora staden med dess höga byggnader, dess mörka alleer, dess stora torg och spetsiga kyrktorn. En rad nyfikna ansigten visade sig i fönstren, då jag ankom till min onkels eleganta hem. Jag följde kusken, som bar min simpla träkoffert, uppför en mängd trappsteg sökande efter en dörrplåt med namnet D. Caldwell. — Här är det, sade jag, då han frågande såg på mig. I samma ögonblick öppnades dörren och en dame visade sig, omgifven af en svärm nyfikna barn från 17 till 5 år gamla. — Det är Saras dotter, sade min tant vänligt. Mitt hjerta slog häftigt. Hon visste alltså, att jag var Saras barn, en fattig, utan hem och föräldralös flicka; hon visste det, ty hon hade uttalat de orden. Jag följde henne genom korridoren, uppför den med en matta betäckta trappan, med tacksamhetens tårar i ögonen. Saras dotter! Hela dagen och aftonen — medan mina tanklösa kusiner fortsatte sin tråkiga granskning med mig, min simpla drägt, mina landtliga maner och utseende —