Göteborgsposten – 15 juni 1868, sida 1

Philip Ruble. (Efter Eogelskan.) Jag ankom till den stora staden så oerfaren som ett barn, men så pröfvad som en vuxen qvinna. Jag kom med minnet om en nyss igenfylld graf — med ett tyst vemod i mitt hjerta öfver en älskad moder, som nyligen förts till hvila på den lugna kyrkogården. Jag lemnade landet, då gräset stod grönt och blommorna hade börjat att spricka ut, påverkade af solstrålarnes värma, då vinrankorna hade sträckt sig till hälften upp efter muren af mitt fädernehem, och lärkan sjöng glädtigt mellan de friska löfven. Hittills hade anspråken på mina pligter varit små, likasom min verldskännedom var ringa, ty den sträckte sig icke utom vår bonings murar. Jag hade ett obegränsadt förtroende till allt, hvad jag såg och hörde, och jag trodde att hvarje hjerta klappade likaså varmt som min mors hade klappat och var lika så rent och klart som solstrålarne, hvilka väckte mig hvarje morgon. Så oskyldig var jag, då jag bedröfvad tillitsfull och förundrad ankom ill staden. Bedröfvad, emedan jag måste i