Göteborgsposten – 15 juni 1868, sida 1

hoppades, de kände det icke och skulle icke kunna förstå att ljuset från det hållet kunde belysa min väg. Jag hade ingen törtrogen; dock utan att öppna mina läppar för att yttra mig om mina egna angelägenheter, mårkte jag snart att dessa voro kända och blefvo omtalde af hvarje medlem af familjen. Gjorde jag i hemlighet ett eller annat inköp och gömde det under lås och regel, var jag viss på att denna omständighet gat anledning till samtal för mina kusiner. Hela familjen Caldwell föreföll mig mycket besynnerlig. Jag var nära på att tro, att de voro begåfvade med en öfvernaturlig makt — måhända i förbund med onda andar, emedan de kunde trotsa asstånd, tjocka murar och starka låsar. Ala som hette Caldwell, ända från familjens hufvud till den minste som bar detta namn, voro mina sjelfskrifna förmyndare, och jag var säker på att finna en af dem som skyltvakt på alla mina vägar. — Hvad är nu på färde? frågade min äldsta kusin Mary, då hon en dag inträdde i mitt rum och träffade mig med hufvudet mot en dyna, bittert gråtande. — Jag är mycket trött och längtar hem, svarade jag, försökande att aftorka mina tårar. — Trött, upprepade Mary förundrad, hvad i all verlden anstränger dig? Mamma talade