Göteborgsposten – 12 juni 1868, sida 2

henne. Jog törs ej gå ensam; hon skulle hvarken höra eller bry sig om mig, men jag är viss på att hon är der. — Jag tror han har rätt, onkel, sade Clare ifrigt. Gå för all del och tag honom och en af tjenarne med er. Vagnen väntar på mig; tag den. Mr Carruthers gjorde som hon önskade. Det var förunderligt att se, hvilken förändring som hade försiggått med honom, sedan hans bättre natur hade blifvit väckt till lif. Han hade alltid varit energisk och hade nu glömt att vara ståtlig och uppblåst. Gatorna i den bedröfliga närheten af fängelset voro jemförelsevis tomma och tysta, då mr Carruthers lät kusken hålla och steg ur vagnen, medan Jim hoppade ned från kuskbocken, hvarpå de började deras sorgliga sökande, som hvarken blef långvarigt eller svårt. De funno henne sittande på marken, stödd mot fängelsemuren, i en mörk vrå, hvarest den trötte vägfaranden kunde hvila sig en liten stund ostörd af både polis och förbigående. Och aldrig hade någon tröttare vägfarande satt sig till hvila, tillochmed på en af Londons gator, än denna qvinna, som hade vandrat omkring, tills den vänliga aftonen hade inbrutit, och då gått dit för att dö och få ett slut på allt.