Göteborgsposten – 12 juni 1868, sida 1

derstyggliga vagnen, det första och icke minsta afdraget på deras strafk och hade blifvit mottagna med temlig likgiltighet, i det en flyktig blick var allt, hvarmed åskådarne bevärdigat dem, hvilka väntade att få se den gentleman som råkat så illa ut. Men denne gentleman följde icke efter sina tillfälliga stallbröder, ehuru den vakthafvande polisbetjenten höll dörren öppen och ropade till honom att han skulle komma ut. Då steg han upp i vagnen och gick till den afdelning, i hvilken Routh hade blifvit införd. Det dröjde en minut innan han kom ut igen, och han sade då till de omkringstående: — Det står icke rätt till med honom; jag tror han är död! Det uppstod en förvirring och rörelse i hopen och man ropade på fängelseinspektoren; men en praktisk fangvaktare framträdde och sade i en beslutsam ton: — Hala ut honom och låt oss se. Det skedde och man såg då att hans ansigte hade en blåaktig färg och att hans ögon stodo öppna, men hans händer voro knutna och hans tunga stel. Han var fullkomligt död. Det blef nu en stark uppståndelse i närheten af fängelset. Den liflösa kroppen blef buren in på gården och porten genast tillsluten, och bland mängden, som sökte att finna sprickor som icke funnos till och att höra ljud som icke kunde höras, spred sig det ryktet att hela saken var slut, i det fången sjelf hade ransakat, dömt och afrättat sig, och ehuru det var en mycket uppska