Göteborgsposten – 11 juni 1868, sida 1

siterad, har man sagt mig, och detta skulle sannolikt blifva funnet. Jag har åtlydt dig till det sista. — Finnes det ingen utväg? Är du fullkomligt viss på att det icke finnes någon utväg? . — Ja, fullkomligt. Jag har alltid vetat att när detta inträffade, så var allt hopp förloradt. Han mumlade något helt sakta. — Jag kan ej höra hvad du säger, sade hon. Du gör mig säkert förebråelser, men det lönar icke mödan. Gor du intet bruk häraf, skall du få tid att göra mig så många förebråelser du behagar. I motsatt fall är det förbi med både törebråelser, tid och lif. Har du bestämt dig? — Nej, sade han, git mig det. Begagnar jag det, måste det vara mycket snart; om icke, aldrig. Hon lade flaskan på bänken bredvid honom och han tog upp den och gömde den i sin bröstficka. Hon rörde icke vid honom utan trädde, då hon hade lagt flaskan ifrån sig. tillbaka och stödde sig åter mot dörren. — Är det något du vill veta, något som jag kan säga dig? frågade hon. Min tid är mycket kort, jag upprepar det. — Nej, svarade han, bestämmer jag mig att genomgå detta, skall jag få veta allt hvad jag önskar att veta, hvarom icke behöfver jag ej att veta något. — Mycket riktigt, sade hon lugnt. Han riktade sin blick mot golfvet, och hon betraktade honom. — Harriet, sade han plötsligt, det gör mig ondt att jag —