Göteborgsposten – 10 juni 1868, sida 1

förklaring uppenbarade hans bevekelsegrunder, allt efte som den blottade den bedrägliga beskafkenheten af den säkerhet, hvarpå Routh hade byggt, och visade hur riktig Harriets förutseende och hur kloka hennes råd hade varit — ehuru han hatade henne så mycket bittrare, ju oemotståndligare medvetandet härom blef — växte hans mordiska lust till raseri. Medan han stod der som en hjelplös fånge och var viss på sin dom, ty derom hyste han icke ringaste tvifvel, var den länk, han hade hulpit till att smida genom sitt råd till Dallas, för stark för att kunna sprängas; han skulle beröfvat två menniskor litvet, om det stått i hans makt — gossen och den der fördömda qvinnan men icke sin hustru, icke Harriet; ty nu visste och såg han, att det icke var hon som hade bragt honom till detta; men den andra, den andra som ha le trestat och förledt honom; som hade öfvervunnit och störtat honom och flytt sin väg. Ilan kände hennes svaga karakter och kalla hjerta och hans häftiga, hämdgiriga, lidelsetulla, sinnliga natur upphetsades af hans vilda raveri och vanmäktiga hat, medan han tänkte på henne, på den triumterande skönhet, hvars egande han så mycket hade eftersträfvat, den rikedom han så godt som haft i sina händer — ännu alltid triumferande, lycklig och mäktig, medan han — han —! Dödens bitterhet och mörker voro redan öfver honom. Och gossen! Så mäktig var ännu egenkärleken i denne mans natur, att han vändades under smärtan af det nederlag, gossen hade tillfogat honom, våndades under nederlaget, medan han darrade för tillintetgörelsen.