Göteborgsposten – 9 juni 1868, sida 1

— Det är hans hustru, sade mr Felton i en ton a medlidande och förvåning. Ja, det var hans hustru och således befunno sig Ronth och Harriet nu åter ansigte mot ansigte med hvarandra. Då tångens blick, i det den rastlöst tor hit och dit och endast mötte nyfikna af begärlighet fyllda anleten men icke en skymt af medömkan, föll på henne, vek hvarje spår af färg från hans kind och han hemtade andan. Hade hon förrådt honom? Det skulle han snart få veta; den förklaring som nu skulle afläggas, skulle snart upplysa honom derom. Trodde han det verkligen någon enda minut? Nej. Då han hade sett sig ötverlistad, besviken och utan räddning i rättvisans makt och spelet oåterkalleligt förloradt och han under nattens ensamhet grubblat förbittrad öfver de förhoppningar han hade hyst och de bländande taflor hans inbillningskraft målat, då hade han i sin vredes blinda raseri sökt att anklaga henne, men förgäfves; hur stor skurk han än var, var han likväl ingen tok, och hans sunda förnut hade förhindrat försöket att lyckas. Och då han nu såg henne, henne från hvilken han siste gången skiljts med ett hårdt slag och ett ännu hårdare ord, var det som om hela hans förflutna lif skådade ut på honom genom hennes sorgfulla blå ögon. Fruktansvärdt skådade de på honom och höll honom i förtrollning, så att han tillochmed en kort stund glömde den scen som omgaf honom. Hon hade upplyftat sin slöja så mycket att han tydligt kunde se henne, och medan han betraktade henne, öppnades hans läppar till ett fruktlöst hjeltemodigt försök att småle. Men de darrade endast och