Göteborgsposten – 8 juni 1868, sida 2

HAV 1 1119814—44 VvKITIIVÖ RÅLUIDR VE v5ö5UDDBGAuLIG1. Från Utlandet. Preussen närer ännu oförminskade förhoppningar om att blifva en lika farlig granne till sjös som det redan lyckats blifva till lands. Så kommer nu den föreslagna starkare befästningen af hamnen i Kiel att inom kort utföras. De redan åvägabragta armeringarne bestå till största delen af 72-pundiga, refflade gjutstålskanoner. Till dessa skola nu läggas 96-pundiga dylika. På holsteinska stranden skola nu dessutom anläggas tvenne mindre fästen. Ett storartadt kärnverk föreslås äfven. Meningen är att Kiel staden likaväl som hamnen — skall förvandlas till en fästning af första rangen. — Blifva ej dessa förträffliga bålverk för den preussiska makten nyttiga till något annat, så kunna de åtminstone hjelpa till att tysta det missnöje som synes ha uppstått hos kielerboarne med konung Wilhelms faderliga regering. Detta missnöje yttrar sig på mångahanda sätt. Sålunda behandlades kielerboarne mycket kallt af tullparlamentets medlemmar, då dessa voro på besök i Kiel för att beskåda den mycket omtalade tyska flottans herrligheter; men kielerboarne gåfvo icke just herrarne af parlamentet efter. En af stadens tidningar beklagar sig också bittert deröfver, och man finner tydligen af dess yttranden att man inom detta tyskhetens nordligaste hufvudqvarter insett att nordtyska förbundet icke precist är detsamma som Abrahams sköt. Andra underrättelser från samma stad gifva vid handen, att man med saknad blickar tillbaka till den tid då Kiel ännu var danskt, ty, framför allt! skatterna voro då mindre tunga. Snart torde man få höra ett nytt Schmerzensgeschrei! från detta schleswigholsteinska folk som synes skapadt att klaga antingen det, såsom nu kanhända, har skäl dertill eller icke. Lemnar man åsido dessa tilldragelser i den nordligaste delen af Nordtyskland, kan man ganska väl muntra sig för några minuter med att lyssna till den ännu pågående ordstriden mellan de preussiska och franska tidningarne angående konung Fredriks odödliga trontal vid tullparlamentets afslutande och hans märkliga löfte att hålla hvad han lofvat. Härvid utelemna vi de preussiska halfotficiella tidningarnes utlåtanden. Dessa innehålla nemligen fortfarande intet annat än en och annan advokatyr för att slippa ifrån den förtretliga pragerfreden. I stället taga vi ur en korrespondens från Paris följande naiva bit i den amerikanska stilen: Sedan man i Paris ändtligen gjort den upptäckt, att en chauvinism på andra sidan Ruen är lika berättigad som den fransyska, påbläser man den senare med fulla lungor, på det att Frankrike äfven i afseende på denna nationalprodukt måtte bibehålla den hittills intagna törsta rangen. Alla dessa ordstrider ha föga värde, men man bör för att förstå törtållandena icke inom Tyskland lemna ur sigte, att sedan man ånyo rustat sig i Frankrike och vet sig Vara sina grannar vuxen, den päflugna galliska förvetenheten åter vuxit jemte sjelfförtroendet, hvadan man följaktligen åter börjat taga munnen full. Tillfölje af de vexlingar som denna känsla af säkerhet alltid är underkastad, ha de officiösa i Frankrike den ingalunda angenäma pligten att, allt efter de olika replikerna, den ena stunden högt gläfsande visa tänderna, den andra tyst och slokande, med svansen emellan benen, smyga sig undan. Som jag hör har Patrie i dag fallit in i denna roll och i en temligen djert artikel uppträdt mot Kreuzzeitung och Corresp. de Berlin; i morgon tänker hon dock troligen ej på att vidhålla sina expektorationer. Bilden från hundkojan är verkligen sublim, och troligen skulle ingen fransk tidning tänkt på att använda den. Som man här nedan finner ha dock de franska tidningarne vapen, och dem som dertill äro skarpa. Från Frankrike läser man nemligen, såsom antydts, fortfarande kommentarier öfver ofvannämnda trontal. Så heter det i Constitutionnel som fortfarande låtsar vidhålla sin åsigt att konungen af Preussen vill hålla sina 1:ii nhn —