Göteborgsposten – 8 juni 1868, sida 1

nom barrieren och kom henne ur sigte i den aflägsna ingången. Harriet stod liksom sastnaglad pa stället, och först sedan alla te resande intagit sina platser och tåget pipande och pustande hade afgått, blef det henne möjligt att flytta sig. Då bröt ett törtviflans stönande fram öfver hennes bleka läppar och en kall rysning skakade hennes lemmar, medan hon nu mumlade: Ä — Han har blifvit kallad tillbaka af förrättningar, och det är ute, alldeles ute med honom! —— XIX. Stark som döden. En obeskriflig rädsla lade sin förlamande hand på Harriet; på hennes hjerta, hvilket, som det förekom henne, upphörde att slå; på hennes lemmar som nekade att lyda hennes vilja. Länge sedan tåget försvunnit, blef hon stäende ensam på platformen, medan tankeoch rörelseförmågan sveko henne; hon befann sig i en fullkomlig bedöfning. En bärare tilltalade henne, men hon stirrade på honom med en uttryckslös blick och svarade icke. — Damen har blifvit sjuk, sade bäraren till en kamrat; det är bäst jag för henne in i väntsalen och hemtar en droska. Om ni vill gå den här vägen, min fru — Då vaknade plötsligt Harriets medvetande. Rej tack, sade hon, jag måste gå hem. Och med dessa ord aflägs