Göteborgsposten – 8 juni 1868, sida 1

nade hon sig hastigt och beslutsamt. Två jernvägs stemän talade med hvarandra tätt intill dörren, som hon skulle passera igenom, och hon hörde den ene af dem säga: — Det aflopp mycket stilla, om det förhåller sig så, hvilket jag är temligen siker på, emedan jag ej kunde taga misste på Tatlow. Dessa ord hade ingen betydelse, intet oroande för Harriet. Hon gick vidare och kom ut på den folkuppfyllda gatan, hvarest hon gick ett långt stycke, innan hon kom att tänka på nödvändigheten af att skaffa sig ett åkdon. Men då hon kom till Tokenhouse-yard och erfor, att man der ingenting visste om Routh och att intet bud hade kommit från honom, sedan han gått derifrån på eftermiddagen, satte hon sig i en droska och körde hem. Icke heller der fanns någon underrättelse, något besked eller bref, och det återstod henne intet. annat än att vänta, vänta så tåligt som det var henne möjligt, medan tjenstfolket anställde sina betraktelser öfver tingens besynnerliga tillstånd, pratade om herrns uteblifvande den föregående aftonen och hoppades att han icke hade måst gifva upp staten, något som de visste icke så sällan var händelsen med gentlemän af Rouths oregelbundna och gåtfulla yrke. Det aterstod henne intet annat än att vänta, intet annat än den svåraste af alla uppgifter, det mest plågande af alla lidanden. a (Forts.)