Göteborgsposten – 5 juni 1868, sida 2

Tatlow hade aflägsnat sig och kommit tillbaka igen, innan gossen slutade sin förklaring och de med anledning af denna öfverenskomna mått och steg vidtogos. Då upptäckte advokatens skarpa blick tecken på utmattning hos mr Felton, och likväl skulle hans nerver ännu uthärda mången timmas spänning och ansträngning, innan ban kunde slippa att trotsa den sorg som förr imligast var hans och söka ensamhet för att sörja öfver sin ende son. Smärta, fruktan och ansträngningar började trycka sitt märke på honom; men ännu vågade han icke ens söka kroppslig hvila. — Vill ni icke följa med oss? frågade mr Lowther. — Nej, svarade mr Felton med en oemotståndlig rysning. Jag kan ej uthärda att se den der menniskan innan jag blir tvungen dertill. — Vill ni då icke lägga er till hvila? — Ännu icke; jag måste tala med min svåger, som kommer till London i afton, och säga honom allt hvad som har händt. — Er svåger? — Mr Carruthers, min systers man. Det är af största vigt att Georges mor hålles i okunnighet om saken och mr Carruthers måste förberedas. Under detta korta samtal hade Jim talat ifrigt med mr Tatlow och, som det tycktes, bedt honom enständigt om något, och då det var slut, vände sig mr Tatiow till mr Lowther. — Han samtycker till allt, om någon af herrarne vill skrifva till mrs Routh för honom. Är det icke så? sade han, åter vändande sig till Jim. p